Jag har länge drömt om att kunna springa och har haft en önskan om att själv kunna göra det. Det ser så mysigt ut. Att springande upptäcka världen.
Jag var otränad och hade problem med en hälsporre som inte ville ge med sig. Men vi bestämde oss för att vi 4:a skulle anta utmaningen.
Tiden springer som den alltid har en förmåga att göra. Jag gick mycket men det var först den sista månaden som jag kunde komma igång och löpträna.
Men tävlingen var en morot, bara tanken att springa en hel mil i sträck är spännande och lite skrämmande. Skulle jag klara det?
Dagen till ära småregnade det och nu i efterhand inser jag att det var bra förutsättningar. Alla i min grupp var pep och själv var jag nervös men klar till min egen utmaning.
Loppet startade och det gick långsamt i början. Alla skulle komma iväg och hitta sin plats i ledet. Det är häftigt att så många springer sida vid sida och loppet i sig med alla dess människor var en bra sporre. När en äldre kvinna springer förbi mig med lätta steg, blir jag ännu mer taggad.
Det går 1 km, 2 km, 3 km, 4 km utan större problem. Jag njuter av loppet, springfesten och människorna. 5 km passerar, 6 km och jag inser att jag aldrig sprungit så långt i sträck tidigare. Detta kommer att gå. 7 km tung men ok. 8 km har vi en liten hejarklack från min kusins familj. 9 km nu är jag jättetrött.
Men min kusin peppar mig och jag ser målet framför mig i mitt huvud. Nu är det bara ren vilja kvar men jag ska i mål. Jag skall fira att jag sprungit min första mil någonsin i mitt liv.
När vi kommer på upploppet väntar min kusin på mig och vi springer sida vid sida. Vi håller varandras händer över mållinjen och hela mitt väsen exploderar av lycka. Jag klarade det. Jag klarade det faktiskt. Tro det eller ej. Jag har sprungit en mil. En stor del av att jag klarade det beror på stödet från min kusin och mina vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar