Hoppet återvänder

Idag har kristallerna varit lugna. De har inte fört så mycket väsen. Illamåendet är mycket mindre och det är nu bara yrsel som kommer och går.

Mitt hopp är tillbaka. Jag börjar bli bättre och jag vågar börja tro på det också.

Tusentack för att välmåendet är på väg tillbaka.

Frustration

Jag är trött på att vara yr och illamående. Nu har jag varit det i en vecka, kan det inte bara sluta nu. Snälla, sluta och låt mig få komma tillbaka till mitt vanliga liv. Jag känner inte att jag kan tänka ordentligt. 

Jag saknar att gå ut och gå, springa och bara vara ok. Normalt går jag runt 10 000 steg om dagen, denna sista vecka ligger det runt 1000 steg om dagen. Så jag är ganska fast i mitt hem. Det är jag inte van vid. Det är en tiondel av min normala rörlighet.

Det måste vända nu. 

Sjukdom lägger hinder i vägen.

Jag har insett att jag inte kommer att klara av ett halvmaraton just nu. Det är tråkigt, men det känns viktigt att vara ärlig mot mig själv.

Jag har fått något som heter kristallsjukan. Det är kristallerna i örat som inte längre är på plats. När de rör sig tror min kropp och hjärna att vi åker karusell, mer eller mindre hela tiden. Det är inte roligt alls. Att må illa nästan konstant, inte ha någon matlust och detta snurrande. Det är inte hela tiden men det kommer i vågor. I lördags mådde jag ok och hade hopp om livet. I söndags var det som att åka ner i ett svart hål av illamående och snurrande. 

Koncentrationen är inte så bra och jag är väldigt trött. Det finns inte så mycket att göra, utan man får vänta ut eländet. Jag har fått en manöver som jag gör samt några övningar. Jag försöker också gå ut, ordination från doktorn är att rörelse är bra. Men jag går sakta och ibland lite vingligt pga yrsel, så löpning är inte att tänka på just nu. Det är tre veckor kvar till halvmaraton och därför ger jag upp tanken om att kunna fixa det just nu. Jag får ta en annan tävling senare.

Jag litar inte riktigt på mig själv att vara ensam ute, gå ner för trappor eller att köra bil. Så jag är inte alls så självständig som jag brukar vara. 

Vad jag drömmer om att bli bra igen. Vad jag uppskattar när kroppen och huvudet fungerar normalt. Jag vill bli frisk nu. Det känns fånigt att nästan inte orka med någonting, att vara beroende av hjälp och lätt känslomässigt berörd.

Löften...

Jag börjar ladda inför nästa tävling,Gävle halvmara. I en hel vecka har jag gått omkring och tänkt. Nu borde jag komma igång. Ikväll skall jag ut. Men ingenting händer. Jag fortsätter att tänka. Det blir bättre till helgen. Då är det ljust. Då kommer jag ut. Visst är det så att det är lättare på dagen att springa. När du kan välja en runda i skogen som bara den kan ge dig massor av energi. 

Men det går inte bara att tänka jag ska. Det handlar om att göra också. Även om det låter enkelt, så är det svårt. Det är bara att gå ut. Ja, men om det nu är så enkelt. Varför är det inte fler som gör och lever sina drömmar? Nu har jag i alla fall bestämt mig. Nu har jag två alternativ, antingen ut och springa eller gå igång på träningscykeln hemma. Där kan jag inte skylla på dåligt väder. Den fungerar i alla lägen.

Idag är det måndag. Nystart som vi kan ta oss varje dag. Det blåste ute då det blev träningscykeln i tjugo minuter. Det känns bra. Jag gjorde det som jag lovade mig själv.

Årets första cykeltur

Igår var jag ute på årets första cykeltur. Det var mysigt i det fina vädret. 

Jag inser samtidigt vilken färskvara träning är. Det kommer att ta lite tid innan jag är tillbaka på samma nivå som i höstas. Men det är det värt.

Tankesätt

Träning handlar så mycket om mental träning. Att vara positiv, att våga orka fast det går dåligt. Att inte ge upp. 

En träning eller ett lopp kan gå helt fel med fel tankar. Därför gillar jag dess ord så mycket som jag hittade på Facebook.

Jag är klar med halvvasan.

Efter all träning, all nervositet innan loppet, är jag nu klar med halvklassikern. Det är en stor lycka och samtidigt känns det lite tomt. Det är lite grann samma sorg som när jag läst ut en bra bok. Man vill hålla fast de sista minutrarna så mycket som det bara går.

Allt som kunde gå fel innan loppet gick fel. Min tävlingskompis blev sjuk. Dagen innan jag skulle åka till Mora gick både min stav och mina solglasögon sönder. Två mycket viktiga saker som jag behöver när jag åker skidor. Jag har försökt tänkt på alla duktiga idrottsmän som är bra på att positiv mental träning. Ingenting mer kan gå fel nu. Det är bättre att det sker under träningen än under själva tävlingen. Allting går att ersätta utom om jag blir sjuk eller bryter något ben på mig själv. Kom igen, detta kommer att gå bra. 

Det har också kommit så många positiva kommentarer och tillrop från min familj, släkt och vänner. Vet inte vad jag skulle gjort utan dem. De har varit ett enormt stort stöd. 

Sista dagen innan loppet var jag väldigt nervös. När jag åkte till Mora för att hämta mitt startnummer såg jag andra tävlande som körde i öppet spår. Jag blev glad när jag såg dem samtligt som jag var nervös för allt som kunde hända. Det var bra att gå förbi målgången och mentalt förbereda mig att jag skulle vara där nästa eftermiddag. Vasaloppet är nog det lopp som jag jobbat mest på mental förberedelse för. Det är också den gren som är svårast att träna till när det inte finns så mycket snö och rullskidor är inte min grej. 

Den stora saken med denna tävling är att det är det första stora lopp som jag deltagit i och gjort helt själv. De andra loppen har jag haft någon med mig i bilen, bott med även om vi inte kört samma distanser. Det var en mycket större sak att göra hela denna resa än något annat jag har gjort. När du är ensam får du så mycket tid att tänka.

Samma dag, upp tidigt och åka mellan Sälen  och Mora. Ta en buss upp till startplatsen i Oxberg. Jag var i den tredje startgruppen. Under tiden i spåret hann jag gå igenom alla känslor och här hjälpte den mentala träningen. Jag inser att jag skulle kunna arbeta ännu mer på den delen. Första sträckan runt sjön var tuff. 

Vallan som jag hade gjort själv höll inte. Det behövdes klister, mycket klister pä för den dagens förutsättningar. Det fick jag inte hjälp med förrens i första stoppet. Tack och lov fanns där vallahjälp att få. Det innebär att de första 9 km nästan tog två timmar och de tog på krafterna. Den nya vallan hjälpte men jag fick hålla igen på mina krafter för att orka hela vägen.

Mitten av loppet kändes tungt. Det är då man skall hitta anledningarna till varför utsätter jag mig för detta. Jag lovar mig dyrt och heligt att det skall ta tid innan jag gör detta igen. Samtidigt är det en beslutsamhet att jag skall klara detta. Jag vill och jag kan.

Jag åker på skidor med fullt av andra människor där alla är koncentrerade på sin åkning och ingen pratar med varandra. Alla är så upptagna med sitt eget samtidigt som det är häftigt att dela sina ansträngningar i tystnaden. 

Åskådarna ger kraft och energi längst vägen. Vad skulle vi göra utan deras glada tillrop. En kille stod längst vägen och byggde två snögubbar.

När det var 7 km kvar träffade jag Alina. Vi började tala med varandra om allt möjligt och helt plötsligt kändes inte resan tung längre. Kilometrarna började gå snabbare och snabbare fram. Helt plötsligt var det bara fem, tre och en kilometer kvar till Mora. Den sista biten njöt jag över att snart vara framme och verkligen klarat av mitt mål. Att den sista biten blev så bra berodde på min nya vasaloppskompis Alina. 

Allt som allt var det en fantastisk dag och jag har lärt mig mycket om mig själv.