Sjukdom lägger hinder i vägen.

Jag har insett att jag inte kommer att klara av ett halvmaraton just nu. Det är tråkigt, men det känns viktigt att vara ärlig mot mig själv.

Jag har fått något som heter kristallsjukan. Det är kristallerna i örat som inte längre är på plats. När de rör sig tror min kropp och hjärna att vi åker karusell, mer eller mindre hela tiden. Det är inte roligt alls. Att må illa nästan konstant, inte ha någon matlust och detta snurrande. Det är inte hela tiden men det kommer i vågor. I lördags mådde jag ok och hade hopp om livet. I söndags var det som att åka ner i ett svart hål av illamående och snurrande. 

Koncentrationen är inte så bra och jag är väldigt trött. Det finns inte så mycket att göra, utan man får vänta ut eländet. Jag har fått en manöver som jag gör samt några övningar. Jag försöker också gå ut, ordination från doktorn är att rörelse är bra. Men jag går sakta och ibland lite vingligt pga yrsel, så löpning är inte att tänka på just nu. Det är tre veckor kvar till halvmaraton och därför ger jag upp tanken om att kunna fixa det just nu. Jag får ta en annan tävling senare.

Jag litar inte riktigt på mig själv att vara ensam ute, gå ner för trappor eller att köra bil. Så jag är inte alls så självständig som jag brukar vara. 

Vad jag drömmer om att bli bra igen. Vad jag uppskattar när kroppen och huvudet fungerar normalt. Jag vill bli frisk nu. Det känns fånigt att nästan inte orka med någonting, att vara beroende av hjälp och lätt känslomässigt berörd.