Jag är klar med halvvasan.

Efter all träning, all nervositet innan loppet, är jag nu klar med halvklassikern. Det är en stor lycka och samtidigt känns det lite tomt. Det är lite grann samma sorg som när jag läst ut en bra bok. Man vill hålla fast de sista minutrarna så mycket som det bara går.

Allt som kunde gå fel innan loppet gick fel. Min tävlingskompis blev sjuk. Dagen innan jag skulle åka till Mora gick både min stav och mina solglasögon sönder. Två mycket viktiga saker som jag behöver när jag åker skidor. Jag har försökt tänkt på alla duktiga idrottsmän som är bra på att positiv mental träning. Ingenting mer kan gå fel nu. Det är bättre att det sker under träningen än under själva tävlingen. Allting går att ersätta utom om jag blir sjuk eller bryter något ben på mig själv. Kom igen, detta kommer att gå bra. 

Det har också kommit så många positiva kommentarer och tillrop från min familj, släkt och vänner. Vet inte vad jag skulle gjort utan dem. De har varit ett enormt stort stöd. 

Sista dagen innan loppet var jag väldigt nervös. När jag åkte till Mora för att hämta mitt startnummer såg jag andra tävlande som körde i öppet spår. Jag blev glad när jag såg dem samtligt som jag var nervös för allt som kunde hända. Det var bra att gå förbi målgången och mentalt förbereda mig att jag skulle vara där nästa eftermiddag. Vasaloppet är nog det lopp som jag jobbat mest på mental förberedelse för. Det är också den gren som är svårast att träna till när det inte finns så mycket snö och rullskidor är inte min grej. 

Den stora saken med denna tävling är att det är det första stora lopp som jag deltagit i och gjort helt själv. De andra loppen har jag haft någon med mig i bilen, bott med även om vi inte kört samma distanser. Det var en mycket större sak att göra hela denna resa än något annat jag har gjort. När du är ensam får du så mycket tid att tänka.

Samma dag, upp tidigt och åka mellan Sälen  och Mora. Ta en buss upp till startplatsen i Oxberg. Jag var i den tredje startgruppen. Under tiden i spåret hann jag gå igenom alla känslor och här hjälpte den mentala träningen. Jag inser att jag skulle kunna arbeta ännu mer på den delen. Första sträckan runt sjön var tuff. 

Vallan som jag hade gjort själv höll inte. Det behövdes klister, mycket klister pä för den dagens förutsättningar. Det fick jag inte hjälp med förrens i första stoppet. Tack och lov fanns där vallahjälp att få. Det innebär att de första 9 km nästan tog två timmar och de tog på krafterna. Den nya vallan hjälpte men jag fick hålla igen på mina krafter för att orka hela vägen.

Mitten av loppet kändes tungt. Det är då man skall hitta anledningarna till varför utsätter jag mig för detta. Jag lovar mig dyrt och heligt att det skall ta tid innan jag gör detta igen. Samtidigt är det en beslutsamhet att jag skall klara detta. Jag vill och jag kan.

Jag åker på skidor med fullt av andra människor där alla är koncentrerade på sin åkning och ingen pratar med varandra. Alla är så upptagna med sitt eget samtidigt som det är häftigt att dela sina ansträngningar i tystnaden. 

Åskådarna ger kraft och energi längst vägen. Vad skulle vi göra utan deras glada tillrop. En kille stod längst vägen och byggde två snögubbar.

När det var 7 km kvar träffade jag Alina. Vi började tala med varandra om allt möjligt och helt plötsligt kändes inte resan tung längre. Kilometrarna började gå snabbare och snabbare fram. Helt plötsligt var det bara fem, tre och en kilometer kvar till Mora. Den sista biten njöt jag över att snart vara framme och verkligen klarat av mitt mål. Att den sista biten blev så bra berodde på min nya vasaloppskompis Alina. 

Allt som allt var det en fantastisk dag och jag har lärt mig mycket om mig själv.