onsdag 27 november 2013

Tjejmilen 2012

En väninna till mig sa att det vore kul att springa tjejmilen.

Jag har länge drömt om att kunna springa och har haft en önskan om att själv kunna göra det. Det ser så mysigt ut. Att springande upptäcka världen.

Jag var otränad och hade problem med en hälsporre som inte ville ge med sig. Men vi bestämde oss för att vi 4:a skulle anta utmaningen.

Tiden springer som den alltid har en förmåga att göra. Jag gick mycket men det var först den sista månaden som jag kunde komma igång och löpträna. 

Men tävlingen var en morot, bara tanken att springa en hel mil i sträck är spännande och lite skrämmande. Skulle jag klara det?

Dagen till ära småregnade det och nu i efterhand inser jag att det var bra förutsättningar. Alla i min grupp var pep och själv var jag nervös men klar till min egen utmaning. 

Loppet startade och det gick långsamt i början. Alla skulle komma iväg och hitta sin plats i ledet. Det är häftigt att så många springer sida vid sida och loppet i sig med alla dess människor var en bra sporre. När en äldre kvinna springer förbi mig med lätta steg, blir jag ännu mer taggad. 

Det går 1 km, 2 km, 3 km, 4 km utan större problem. Jag njuter av loppet, springfesten och människorna. 5 km passerar, 6 km och jag inser att jag aldrig sprungit så långt i sträck tidigare. Detta kommer att gå. 7 km tung men ok. 8 km har vi en liten hejarklack från min kusins familj. 9 km nu är jag jättetrött. 

Men min kusin peppar mig och jag ser målet framför mig i mitt huvud. Nu är det bara ren vilja kvar men jag ska i mål. Jag skall fira att jag sprungit min första mil någonsin i mitt liv. 

När vi kommer på upploppet väntar min kusin på mig och vi springer sida vid sida. Vi håller varandras händer över mållinjen och hela mitt väsen exploderar av lycka. Jag klarade det. Jag klarade det faktiskt. Tro det eller ej. Jag har sprungit en mil. En stor del av att jag klarade det beror på stödet från min kusin och mina vänner.


Hur började allt?

Hur går man från att vara totalt otränad soffpotatis till att bli en tränande livsnjutare?

Som så många beslut är det enkelt att tänka och ha en bild hur man vill att livet skall vara. Svårigheten är att gå från tanke till handling.

Det gäller att vara envis, det är tufft i början och det finns så många goda anledningar till att ge upp. Det gäller att ha tålamod, för resultatet tar tid. Det är nästan först när du är beredd att kasta in handduken som du märker något.

Det är de små stegen och vardagsbesluten som gör störst skillnad. Att jag går ut och går/springer fast jag inte har lust och att det regnar. Att äta måttligt och inte ta den extra smörgåsen eller godisbiten utan njuta lagom.

Det är bra att ha ett socialt stöd och uppmuntrande familj och vänner bakom dig. De som står och hejar på och får dig att inse att du faktiskt har gjort något.

Belöningen är att du får feedback på dina egna resultat. Du orkar mer inte bara när det gäller träning utan alla delar i livet.
Sedan gäller det att hitta din sport och det du går igång på och tycker är roligt.

Det handlar inte bara om att prestera i slutändan utan även att ha kul, lära sig att uppskatta sig själv, ge sig själv nya utmaningar och vara sin egen Coach.

tisdag 26 november 2013

Jawbone & runkeeper

Det är toppen, nu samarbetar mina två favorit träningsappar.

Registerar du i runkeeper förs det över till jawbone. Du behöver bara fixa till din inställning.

Nya kloka ord om träning


måndag 25 november 2013

Kramp i vaden

Jag visste att det skulle komma en dag. Någon form av idrottsskada. Jag är tacksam att det inte är värre och göra allt jag kan för att snabbt vara tillbaka igen.

I lördags var jag sugen på att springa. Jag har börjat komma igång med löpningen igen efter att jag inte kan cykla mer. 

Jag hann springa 1,5 km ungefär och sedan började vaden krampa. Det gick inte att springa längre. Det gick knappt att gå och det hjälpte inte att stretcha. Ville ej ge mig. Tror på rörelse och speciellt när jag just gjort mig illa. Jag började att gå istället. Efter en stund gjorde det mindre ont men så fort jag försökte springa sa vaden nej.

Det var bara att inse att jag fick gå hem och ta det lugnt. Det onda var bättre dagen efter men inte ok. Jag kan inte säga om det är överansträngningeller någon form av brist. Jag simmade igår och det gick bra. Jag är ute och går men jag vågar inte springa igen innan smärtan helt släppt i vaden.

Kloka ord

En vän gav mig bra ord igår,
Som hon hade hört av en träningsläkare.

Det är aldrig försent att börja träna,
Men det är alltid för tidigt att sluta. 

Så kloka ord som handlar om vårt välbefinnande och att vi vill vara friska i hela våra liv.

onsdag 20 november 2013

Jawbone

Jag gillar verkligen min stegräknare. Den motiverar mig att gå mer och smyghöjer mina mål. Se bara denna veckas feedback.

Tänk om vi inte bara träningsmässigt kunde få denna feedback varje vecka utan också på jobbet och privat. Det tror jag skulle få oss att göra mer och komma längre. Men träning mer motivation och jag har bestämt att börja motivera mig på det sättet i alla aspekter av mitt liv.