Colour run Stockholm

Roligt med ett lopp som bara består av glädje och färg. Ett lopp där dansen och färgbad är viktigare än tiden du springer loppet på.

För mig är det första gången jag sprungit två lopp på en vecka.

Hejarklack

Förra måndagen sprang jag mitt första lopp i Danmark, Feminaloppet.

Det är roligt att prova på nya lopp och detta är för mig första gången utanför Sveriges gränser. 

Förrutom trevlig arbetskamrater som hjälptes åt att peppa varandra så hade vi en fantastisk hejarklack. Jag har inte haft det så ofta tidigare och inser hur viktigt det är. Det är underbart att ha någon där som ser och hejar på just dig. Många gånger är publiken på ett lopp fantastisk på att få med oss deltagare.

Jawbone

Idag fick jag ett trevligt meddelande från Jawbone. 8 miljoner steg har jag gått på 1 år och 9 månader. 12 400 steg om dagen. 

Helt klart går jag mer när jag har en morot och vän som peppar mig i mitt arbete mot ett hälsosammare liv.

Att vänta ut tiden.

Kristallerna verkar börja vara tillbaka på plats. Jag är tillbaka på jobbet. Men jag är fortfarande inte mig själv. Jag orkar inte lika mycket och jag är så trött. Kan ibland vilja sova direkt när jag kommer hem. Det är inte normalt. 

Jag antar att det fortfarande sitter kvar men det är någonstans i bakgrunden av min kropp. Men det är så frustrerande. Jag vill vara mig själv igen. Vet att jag borde vara tacksam. Jag är inte yr länge och jag mår inte illa. Det var fruktansvärt.  

Snälla högre makter, gör mig helt frisk nu. Jag lovar att förvalta det väl.

Hoppet återvänder

Idag har kristallerna varit lugna. De har inte fört så mycket väsen. Illamåendet är mycket mindre och det är nu bara yrsel som kommer och går.

Mitt hopp är tillbaka. Jag börjar bli bättre och jag vågar börja tro på det också.

Tusentack för att välmåendet är på väg tillbaka.

Frustration

Jag är trött på att vara yr och illamående. Nu har jag varit det i en vecka, kan det inte bara sluta nu. Snälla, sluta och låt mig få komma tillbaka till mitt vanliga liv. Jag känner inte att jag kan tänka ordentligt. 

Jag saknar att gå ut och gå, springa och bara vara ok. Normalt går jag runt 10 000 steg om dagen, denna sista vecka ligger det runt 1000 steg om dagen. Så jag är ganska fast i mitt hem. Det är jag inte van vid. Det är en tiondel av min normala rörlighet.

Det måste vända nu. 

Sjukdom lägger hinder i vägen.

Jag har insett att jag inte kommer att klara av ett halvmaraton just nu. Det är tråkigt, men det känns viktigt att vara ärlig mot mig själv.

Jag har fått något som heter kristallsjukan. Det är kristallerna i örat som inte längre är på plats. När de rör sig tror min kropp och hjärna att vi åker karusell, mer eller mindre hela tiden. Det är inte roligt alls. Att må illa nästan konstant, inte ha någon matlust och detta snurrande. Det är inte hela tiden men det kommer i vågor. I lördags mådde jag ok och hade hopp om livet. I söndags var det som att åka ner i ett svart hål av illamående och snurrande. 

Koncentrationen är inte så bra och jag är väldigt trött. Det finns inte så mycket att göra, utan man får vänta ut eländet. Jag har fått en manöver som jag gör samt några övningar. Jag försöker också gå ut, ordination från doktorn är att rörelse är bra. Men jag går sakta och ibland lite vingligt pga yrsel, så löpning är inte att tänka på just nu. Det är tre veckor kvar till halvmaraton och därför ger jag upp tanken om att kunna fixa det just nu. Jag får ta en annan tävling senare.

Jag litar inte riktigt på mig själv att vara ensam ute, gå ner för trappor eller att köra bil. Så jag är inte alls så självständig som jag brukar vara. 

Vad jag drömmer om att bli bra igen. Vad jag uppskattar när kroppen och huvudet fungerar normalt. Jag vill bli frisk nu. Det känns fånigt att nästan inte orka med någonting, att vara beroende av hjälp och lätt känslomässigt berörd.