Simningen i havet gick inte som jag hade tänkt mig. Det är normalt den gren som jag känner mig bra på. Något hände. Jag kan inte förklara vad, men det gick långsammare och långsammare. Ganska snart låg jag sist. Det är inte roligt. Men det är bara att gilla läget och fortsätta försöka. Jag hade två kvinnor bredvid mig, de tog det lugnt och simmade ibland på rygg. Det var skönt att de fanns där men jag kunde inte förstå varför jag inte ens lyckades simma om dem. Men det var bara att fortsätta simma. Till slut kom jag fram efter något som kändes som evigheter. Jag hade svårt att resa mig upp ur vattnet. Men det brukar jag ha efter denna typ av lopp. Men sedan gick jag med bestämda steg mot växlingen.
Klädde på mig träningskläder snabbt, tog cykeln och började med den delen av loppet. Det fanns fortfarande några som stod och bytte om, så jag hoppades kunna avancera lite och inte längre vara sist.
Cyklingen var tuff, mer terräng än jag trodde och smala stigar. De hade visserligen förvarnat om detta men det är svårt att föreställa sig något innan man faktiskt är där. Många cyklade om mig första varvet och jag höll så mycket till höger som jag bara kunde. Vill inte vara i vägen för de snabba. Det kändes som de bara svävade fram på sina cyklar och inte hade några som helst problem med den kuperade terrängen.
Jag skall erkänna att jag har svårt för nedförsbackar. Jag bromsar mycket och sliter ut mina bromsar mycket snabbare än andra. Så nu fick jag verkligen träna på upp och ner med cykel på en lite större skogsstig. Hjärtat var i halsgropen flera gånger och tre gånger valde jag att stanna och leda cykeln. Fortfarande ingen skymt av kvinnorna bakom mig.
Varv två blev jag lite tuffare, jag vågade mer och det gick snabbare. Jag kände banan nu och vågade ta ut svängarna. Det var inte heller några som körde om mig. Ganska snart insåg jag att de packade ihop banan efter mig och att jag var sist igen. Jag hade några minuter av trötthet, ilska och funderingar på att ge upp.
Det är inte roligt att hamna på sista platsen och jag förstod att jag inte skulle kunna hämta igen tiden och komma i fatt någon annan. Skulle jag lägga av? Bilder av Charlotte Kalla kommer framför mig. Trots att hon under ett lopp i os i vinter inte var i form och inte gjorde ett bra resultat så fortsatte hon till mål. Hon hade sagt att hon inte lärt sig att ge upp. Det stärkte mig. Ok. Jag är sist. Jag gillar inte att vara sist. Men jag kan fortfarande komma i mål och då har jag ett resultat att slå nästa gång. Anders Gylkenius är också en av mina stora idoler. Han gav inte heller upp. Alltså skall jag fixa detta, köra så bra jag kan utifrån dagens förutsättningar. Det skall bara gå om jag så skall gå med cykeln sista biten.
Jag hade en funktionär bakom mig, som stängde banan efter mig samtidigt som han kom med peppande ord. Det fanns ju fördelar också med att vara sist. Ingen kunde ta platsen på stigen, jag ägde den själv. Så jag bestämde mig för att fortsätta.
Löpningen kom sist. Jag tog en banan för att få lite energi och körde sedan igång. Sprang i mitt behagliga tempo för att väcka kroppen. Denna sträckan kändes bra. Överallt fanns de som redan gått i mål och som ropade peppande till mig. Från att vara ensam i skogen kände jag hur mina fötter bars av de glad tillrop och stöd som jag fick. Min energi fanns där. Nu skulle jag vara den sista som gick i mål. Den platsen skulle ingen ta ifrån mig. Nu var det inte långt kvar.
Själva sista 50 metrarna till mål var magiska, det var flera som ropade och gjorde vågen och hjälpte mig fram. Det kändes så skönt att komma i mål. Jag hade gjort det jag sagt att jag skulle göra.
Fick lite vatten och chips att tugga på. Det var precis vad kroppen behövde. Det hade blivit dåligt med vatten under dagen. Det var mitt eget fel. Glömde bort allt annat än att simma, cykla och springa.
Började tala med en av arrangörerna. Det var en bra tävling. Bra arrangerad. Det är viktigt att de som jobbar får den feedbacken. Nästa gång skall jag se till att inte komma sist, sa jag glatt. Bra sa han. Jag bjuder dig på startplatsen nästa år och tog mitt namn och tävlingsnummer.
Så nu har jag något att arbeta emot. För det kan jag lova. Jag tänker inte bli sist igen. Det var mycket jobbigare än jag trodde. Men min kloka sambo sa att det är värst för tvåan. Det personen förlorar segern. När man ligger så långt bak som mig, är segern stor bara för att man klarat utmaning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar