Halvvättern-halvklassikern

I söndags var jag nervös. Jag funderade på vad jag egentligen hade gett mig in på. Cykla 15 mil, halvvättern. Hade jag tränat ordentligt? Skulle jag misslyckas? Hur skulle det gå denna gång när jag var själv och inte hade någon cykelkamrat?. När det inte fanns någon som kunde dra mig om jag blev trött och peppa mig under själva resan. 

Det var många tankar och stor oro. Tack och lov har jag en fin familj och vänner som stöttar och peppar mig.

Vättern är en folkfest. Det är en riktigt fin tävling för människor är vänliga och det känns att det finns plats för alla. Både de snabba, de mitt i mellan och de långsamma. Personalen är vänlig och peppar dig från start till slut och genom alla depåer.

 Min nervositet höll första milen in i loppet. Sedan slappnade jag av, njöt av den otroligt vackra naturen, kroppen som kom in i ett trampningsflow. Det gick, mil efter mil efter mil. Det är en fantastisk känsla att komma in i ett träningsflow. Där benen går av sig själv och du bara är. Inga tankar på annat än att se landskapet framför sig och undra vad som kommer bakom nästa kurva. 

Vädret visade sig också från din bästa sida även om det blåste en del. Efter 8 timmar och 5 depåer, kom jag i mål och hade klarat min första gren på halvklassikern. 

Jag var så glad och fylld av stolthet över min prestation. Idag är det inte många saker som ger så mycket tillfredställelse som att träna och komma in i detta flow. Det händer inte ofta, men det är perfekt när det sker på en tävling.